fredag 4 oktober 2013

Den fåfänga kapacitetsökningen

Om ett steg i ett flöde får ärenden i snabbare takt än det hinner behandla dem uppstår som sagt ansamlingar som vi tvingas hantera. Vi såg i en tidigare post hur köer är ett dyrt sätt att hantera dem. Är det bättre att öka kapaciteten?

Det är i alla fall lätt att dra slutsatsen att steget har för låg kapacitet. Att öka kapaciteten (tillföra mer resurser av något slag) är en förståelig impuls. Problemet är bara att detta inte nödvändigtvis gör hela flödet bättre. Den glada människan i slutet av flödet blir inte lyckligare av att en liten del av flödet fungerar något bättre. Det är färdiga saker som ger värde. Saker som ramlar ut i slutet av flödet.

Ökas kapaciteten i ditt steg kanske du överproducerar och skapar en ansamling inför nästa steg. Då har du egentligen inte löst någonting, bara flyttat problemet ett snäpp åt höger. Till en kostnaden av kapacitetsökningen dessutom.

Ökas kapaciteten i hela flödet ("Vi anslår mer resurser till hela verksamheten!") kan det hända att du får totalt sett mer ut av det. Men det är långt ifrån säkert! Om flödet i princip ser ut som tidigare, fast har en jämnt fördelad ökning av kapaciteter på olika håll, kommer du inte bara att producera mer nyttigheter utan även mer spill. Detta kan leda till överlast som blockerar än mer, så att slutresultatet är värre än innan.

Flöden är komplexa saker, och flaskhalsar flyttas runt när obalanser får systemet att skaka. Utfallet är inte linjärt mot insatsen. Man kan säga att alla obalanserade flöden lider av konstant resursbrist, oavsett den totala mängden resurser, eftersom någon del alltid kommer att vara underdimensionerad i förhållande till sina grannar.

Det rätta sättet att hantera den lokala kapacitetsbristen är att jämna ut flödet. Balansera det. Hur det kan gå till tänkte jag beskriva som nästa strategi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar